Sandra Linnea Vestlund

Såg en film på bio idag kallad "i rymden finns inga känslor". Var längesen en film berörde mig så mycket. Och jag vet egentligen inte varför. Men, jag kunde inte sluta önska att jag var honom just nu.. att kunna skrika och bete sig hur man vill utan att behöva förklara sig. Att kunna säga vad man tycker utan några konsekvenser, och att bara leva för det man verkligen bryr sig om/ tror på.

Just nu så känns det som att jag lever i en egen bubbla. Jag gör allt som jag ska, jag umgås med de jag älskar, men det är så många runt omkring mig som har problem, och som behöver hjälp. Och i mitten står jag hjälplös - utan att kunna göra någonting åt det..

Jag önskar att jag kunde trolla bort deras smärta, men det kan jag inte...

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra för att hjälpa dig. Känner mig lika hjälplös nu som jag kände mig när jag befann mig på andra sidan atlanen.

Det som oroar mig mest är att några av mina bästa vänner - de som betyder mest för mig i hela världen inte öppnar sig helt för mig. Jag känner dem tillräckligt väl för att veta att det är deras sätt att behandla situationerna på. Men jag önskar bara att de kunde släppa in mig.. och att jag kunde få dem att må bättre.. Men ingenting funkar.. inte förräns de inser själv vad problemet är.

Vad jag än säger så kommer de inte att lyssna förrens de går upp för dem själva vad de håller på med. Och tills det att de har fattat - så är det enda jag kan göra att stå och titta på och vara helt maktlös.

Jag ber för att vändpunkten snart ska komma, då allt blir bra igen. Men, detta är inget jag kan påverka. And it's killing me...

Please my dear angels.. COME BACK TO ME.

♥